Verkar inte bättre än vad rubriken lyder, var en väldigt aggressiv inflammation detta. Det är mest ena sidan som är väldigt röd och knölig. Alltså det är en stor knöl under huden. Men efter besöket på akuten idag, fick jag starkare antibiotika och nu hoppas jag verkligen detta hjälper så att jag kan få bli fri feber och det som ömmar något så otroligt.

Något annat som slagit mig, är vad man ska göra med all oro man känner? Oro för att sitt barn ska bli sjuk, eller om man gör något fel. Fast det kanske är mig det är fel på.
Är vansinnigt orolig och jag vet inte riktigt vart jag ska göra av alla känslor som jag känner. Jag frågade min mamma och hon tyckte jag kunde kasta all oro under sängen och gömma den där en stund. Inte det lättaste, men kanske ett bra råd ändå.
För ibland känns det som jag vill kräkas av alla känslor jag har i överflöd.

Här hemma har vi haft en mysig kväll, med skräpmat och godis. Kramar och pussar i soffan och bara försökt njuta av den sista kvällen hemma tillsammans för imorgon börjar Tom jobba igen, och jag är vansinnigt orolig och gruvar mig för att vara ensam med feber och hund och bebis. Men jag klarar det nog.
Snart har man nog kommit in i rollen som förälder, vi fick ju trots allt en turbulent start och har inte riktigt landat än.

Är tacksam för all hjälp och stöd från vänner och familj, är så glad att jag har er. <3

Älskade barn!

Det absolut första inlägget är alltid svårast att skriva. Men tanken med denna blogg var ju såklart att skriva om livet i helhet.

Idag är det en mulen söndag, och jag sitter i soffan och vilar med lite lätt

feber. Febern har inte lagt sig ordentligt sen lilla A kom till världen via akut kejsarsnitt. Snittet blev infekterat och jag har fått äta väldigt stark antibiotika. Ändå vill såret inte riktigt bli fint, utan det rodnar och flammar och gör riktigt ont. Igår fick jag till och med åka en sväng till akuten, där de målade med en penna runt det röda, och de bad mig

hålla koll ifall det skulle sprida sig. Vilket jag imorse såg att det hade gjort. Så tyvärr blir det nog en sväng in till akuten igen, eftersom de bad mig komma om det spridit sig. Huvva! 

Lilla A mår bra, han äter och lägger på sig vikt som han ska. Förutom lite magknip då och då, sover han för det mesta. Precis som bebisar ska. Han gör mig så lycklig, och allt vårat kämpande mot ett barn är som helt bortfluget ur huvudet. 

Alla år och all förtvivlan är som glömt. Det var värt allt, vårat älskade lilla mirakelbarn.  

Jag är också evinnerligt tacksam att vara utanför den hemska ivf-karusellen, som är fylld utav ångest, ekonomiska kriser, panik, längtan, doktorer, sjukhus, provtagningar och alla jävla hormoner. Innerligt tacksam över våran fina pojke. 

Nu är det dags för en stoooor kopp med riktigt rivigt kaffe, och en sån där härligt mumsig antibiotika tablett. Perfekt frukost för en trött mamma! ;)